På lördagen vaknade maken med illamående och magknip, vi trodde det var magsjuka, han fick stanna i sängen och dricka lite Proviva...stämde av med sjukvårdsupplysningen. 12 h senare hade inget hänt men magsmärtorna kom i krampande vågor och han var grå, sjöblöt och iskall...kändes inte bra, anade oråd och ringde sjukvårdsuplysningen igen och berättade om en händelse för länge sedan. Vi rekommenderades att åka in till akuten ögonblickligen. Ringde in svärfar för omgående barnpassning, packade kläder och ilade in till sjukhuset. Var så orolig att jag knappt hittade in till stan..men fram kom vi.

Olika sköterskor och läkare klämde bekymrat, lyssnade och pratade, röntgade. Vi väntade och väntade, M hann få tre sprutor smärtstillande och tre sprutor mot illamående men inget fick vi veta. Dropp ropp dropp dropp, att det kan droppa så mycket ur en påse utan att man ser att vätskan minskar, dropp dropp... Sönderslagna människor kom, syddes ihop och försvann, poliser ringde kollegor för att rapportera familjedraman, en höggravid kom in i rullstol och gick sedan ut,  gamla förvirrade människor som ramlat eller hade tryck över bröstet susade förbi på bår eller i säng. Något hade brutit revbenen en annan kunde inte kissa...

Kvällen blev natt och natten blev morgon. Maken låg i dvala. Jag lade mig så bekvämt det gick i en trästol och vilade mig vid hans säng. Höll en hand under hans arm så ingen skulle kunna komma och köra iväg honom i sängen utan att jag märkte det.

Doktorn kom. Maken lades in, jag fick inte sova kvar, platsbrist. Pussade hej då på en iskall och blöt panna, vände om och tog med min klump i magen och satte mig i bilen. Solen började gå upp, det var släckt i alla hus, fåglarna kvittrade och i bilen satt jag, en splittrad kopia av mig själv. I tanken var jag kvar hos M. Fick ingen luft, syret tog slut, öppnade alla fönster, satte på radion och lyssnade på It must have been love med Roxette..but it's over now.. såg rödljusen hemåt i ett hav av tårar. Kom hem. Sov ett par timmar. Pratade med maken, det var under kontroll, han hade röntgats igen och dropp och medicin började verka.

Åt frukost, packade en väska med förnödenheter, plockade en liten "hemmabukett" i trädgården, köpte tidningar och så åkte jag och pojkarna till sjukhuset.

M hade fått färg i ansiktet igen... pratade...åkte hem. Det verkade inte behövas en operation...tack! Han skulle stanna en natt till. Efter lite påtryckningar skulle M få åka hem ikväll men bara om han tog det lugnt och vilade sig och åkte in direkt om något går åt fel håll. Jag lovade att ha honom under bevakning. Nu är han hemma igen, tilltufsad, trött och medtagen men ändå vår M. Är så tacksam att det gått så bra som det gjort...

Han sover nu...jag ska ner och dricka ett glas mjölk sedan ska jag också sova.

Var rädda om varann. God natt.