Hösten kom och susade förbi. Alla vackra färger har ersatts av brunsvarta grenar, grågrönt gräs och dunkelt grå himmel. Vissa dagar är strålande vackra men fler är dystert grå. Men det finns hopp, precis när solen börjar dala så här års blir det så vackert ljus! Inte vitgult som på våren utan mer moget dämpat gult sken...

Nästan lite guldigt skimrande sken! Fint och svårt att fånga, inom några minuter är det borta! Den här bilden tog jag innan mörkret föll. För ett par veckor sedan klädde jag in en gammal cigarrask och en liten kartong med tyg och vips så såg de mycket mer juliga ut :-) Dessa ska med på en julmarknad i december, tänkte lägga cerat i dessa två.

Julkaktusen valde att blomma just när jag låg hemma och deppade, magsjuk, febrig och eländig, blev så glad! Vilken ära. Den var så vackert skir! Första gången den blommar på en minst två år gammal planta. Såg den i Sundborn, en planta Karin Larsson hade tagit hem och vårdade ömt, sedan såg jag den på många av Carl Larssons målningar och efter det blev den vacker för mig.

Jag åkte hem och pratade om den vackra miljön på Sundborngården och de speciella växterna med min lilla mamma då vi delar detta intresse (tack) och strax efter fick  jag en egen "Vinterkaktus" av henne.

Jag tycker inte alls om kaktusar men denna är ett undantag :-)

Det andra mysiga med hösten, förutom det korta gyllene kvällsskimret, är att nu kan man tända ljus och mysa. Där har hösten allt; det finns mörker att lysa upp, lugn i kroppen och inget i trädgården som lockar utanför, det kan inte bli bättre!

Nu är det BARA 57 dagar kvar till julafton!

Det är dags att börja titta efter små saker till pojkarnas adventskalendrar. Det är en konst att hitta 2x24 små men vettiga saker som inte kostar en förmögenhet. De ska inte vara som små julklappar men inte heller skräp som inte används... 

Stora sonen ska inte äta godis fram till jul, han har bett om ett godisförbud och det tyckte jag var ett bra initiativ men just godis har ju funnits i några av kalenderaskarna så i år måste jag planera lite mer.

I morgon ska vi på minnesstund för lilla E som gick bort för exakt ett år sedan. "Hur har vi kunnat klara oss utan E ett helt år?" som lilla sonen sa häromdagen.

På lördag ska vi ha maskerad med Cowboytema, så det blir tvära kast mellan sorg och glädje men det som för ett år sedan blev en väldig känslomässig stress har jag nu, långt senare, lärt mig är positivt. Sorgen följer med i alla fall, den går inte att stänga av, bara för att ha kul en stund, men den är lättare att bearbeta när man också ser att livet går vidare, det har sin gilla gång.

Den lilla familjen väntar tillökning nu i december och när den lilla har kommit så får vi runt omkring ytterligare en dimension till det sorgliga som hänt. Livet stannar inte, det har sin gilla gång. Det betyder aldrig att man glömmer utan bara att man lär sig förhålla sig till det som hänt på nytt sätt, tankarna hittar nya vägar, det mest smärtsamma får backa lite och ge plats till mer positiva minnen och till nya minnen.

En storasyster som blivit ensam får bli storasyster igen, en familj som sett ett liv släckas får se ett liv födas.

Livet stannar inte, det har sin gilla gång...

Ta hand om dig.