Idag har det varit isande kallt. Vi stuvade in oss, snowracers, hjälmar och stjärtlappar i bilen och åkte och mötte upp Martins halvbror med familj. Vi gick till pulkabacken som var det brantaste jag sett! Killarna åkte lite på sidan men kusinen var tuff, hon tågade rakt upp i den branta mittenbacken och susade ner i full fart! Sen blev det lite snowsurfbräda, de är modiga, våra män och barn, själv hjälpte jag mest upp lilleman då han prompt skulle upp där det var som isigast! Sedan blev det en del fotande.. kameralinsen liksom långsamt masade sig ut ur kamerahuset och när jag skulle ta kort hördes nästan en frusen suck innan den brände av en bild. Jag mumlade ett litet förlåt men förtydligade att det inte var jag som bokat så många minusgrader och lockade med att den skulle få komma ner i varmt fodral i handväskan sedan. Då tyckte jag att den snabbade på en aning efter det :-)

Efter nån timmes åkande i backen tog vi vägen över sjön till en tunnelbana. Det var inte plogat så vi fick pulsa i snön men det kändes tryggt på tjock is. Lite pirrigt är det, att inte ha fast mark under fötterna. Till slut kom vi fram till en tunnelbana och tog ett snabbt beslut att ta den ett par stationer och åkte hem till dem. Vi hade alla köldbedövade ansikten och ben. Väl framme passerade vi en annan liten pulkabacke och en liten fin park med djur så det blev någon timme till i friska luften men sedan var det dags att gå in i värmen och fika.

Jag är så glad att familjen som har förlorat ett av två barn, nu väntar ett nytt litet knyte. Det är märkligt hur livet kan svänga åt alla möjliga håll men det finns så klart en mening med det. Jag hoppas, önskar och tror att det kommer att gå bra.

När man mitt inne i djupaste sorg, där vardagen kretsar kring döden, plötsligt bär på ett litet frö av liv, så tror jag att man sakta och försiktigt kan börja se ett litet ljus, ett litet hopp och allt eftersom magen växer, växer också tron på livet. Både för mamman men även familjen som ser en växande mage. För det är verkligen ett mirakel att bära ett liv och se/känna det växa. Att titta på den första ultraljudsbilden, att lyssna på den lillas hjärtslag, att känna de första sparkarna. Att ge liv känns som en väldigt bra motpol till att mista ett liv och det kan även hjälpa till med sorgearbetet. De gör ingenting mindre sorgligt , det gör inte att man glömmer sitt förlorade barn, men det kan hjälpa en att få lite glädje, en till underbar liten familjemedlem och hopp om livet...

När vi var hemma hos familjen så provade jag att ställa frågor till en pendel, det var intressant. Jag har folk i min krets som använt pendel men jag har aldrig provat själv förut men nu gjorde jag det och det var verkligen faschinerande. Jag provade några tydliga ja och nej frågor för att se hur den reagerade och vad den gav för utslag. Sedan ställde jag en ny fråga och då stod den helt still! Blix stilla. Märkligt. Med andra ord kunde jag inte få ett ja eller ett nej svar, det måste ha varit ett frågetecken... Jag ska köpa en egen och träna upp mig så att jag tydligare kan läsa av ja och nej frågor men även positiva och negativa.

Jag läste lite mer om detta ikväll och förstår att man kan behöva bli lite mer bekant med en pendel för att kunna ställa mer avancerade frågor, så att jag vet att jag med säkerhet läser av den rätt. Ja intressant var det, det kan jag utforska lite mer :-)

Ha en trevlig lördagskväll!