Torsdagens Spidermantårta...

I torsdag firade vi Lowes födelsedag! "Stora familjen" avbokades snabbt då stora sonen Max blivit sjuk.

Herregud vilken dag det blev idag! Stora sonen insjuknade som sagt med feber i onsdags. På torsdagen ploppade massor av små prickar upp på bålen. Idag har han hundratals stora, fula, ilskna prickar runt ögonen, i öronen hela hårbotten och vidare över hela kroppen och han kan inte ha kläder som sitter åt eller har sömmar som känns, stackars liten!

Idag skulle Lowe ha kalas för sina vänner och dagiskompisar men då många småsyskon inte haft vattkoppor fick vi flytta kalaset hemifrån till en lokal istället. Jag har bakat både laktos och äggfritt samt "vanligt" medans stora sonen har sovit eller vilat. Det blev drömmar, kardemummakakor, kokoskakor till barnen och mjuk pepparkaka med lingon och gallette till de vuxna. En tårta inhandlades, även den med spiderman på.

Jag bakade klart det sista medan maken åkte ner och förberedde i lokalen, innan han åkte hem för att hämta sista lasset bakat och dekorationer. Grannens vattenkoppsresistenta dotter kom in och passade killarna i 30 min medans vi åkte till lokalen och ordnade det sista. Puh! Sedan var det hem och byta kläder på Lowe som skulle vara "eldman" dagen till ära! Om du inte vet vad det är så innebär det att man tar på sig en röd eldöiknande dräkt, en mask med lite flammor på toppen och gör en tuff frisyr och sprayar med lite glittrig spray på både hår och dräkt :-) Han var såå fin, eller cool som han skulle ha sagt!

Maken fick ensam vara värd för 11 barn samt i de flesta fall en tillhörande förälder. Sedan har han och hans vän stått för underhållningen och spelat gitarr och sjungit barnsånger för allihop. Av kommentarer från barn och föräldrar låter det som om det blev ett toppenkalas :-)

En och en halv timme efter kalasets slut kom en lycklig Lowe instudsande genom dörren, med en blinkande leksaksbil i famnen och en helt slutkörd make kom insmygandes. Lowe sa "Det är bara en sak jag tyckte var tråkigt med mitt kalas" - Vad då?  "Att det inte fortsatte till midnatt!" :-)  Maken log trött och damp ner som en blöt höstvante i hallsoffan. Jaja, sonens kommentar var det bästa betyget vi/maken kunde få!

Max har varit ledsen och trött eftersom han inte kunnat sova på sina koppor...Idag kramade jag om honom och pussade honom på huvudet som jag brukar men då blev han så ledsen för det gjorde så ont på prickarna, så nu blir det luftpussar ett par dagar och klapp på nästippen för där är det än så länge prickfritt! Ringde närakuten kl 14 idag, de hade så extremt hög belastning att en läkare inte kunde ringa tillbaka förrns 2130 ikväll! Men nu har vi fått recept på antihistamin för att dämpa hans klåda.

Jag och Max åt en bit av tårtan som blev över. Jag måste bara få säga; vad är industritårtbottnarna gjorda av?? De har en sån onaturlig konsistens, de smakar som en blandning av parfym och seg gammal kemisk rulltårta. Fyllningen som ofta används i färdigbakat, i denna var det en beige kräm med obestämbar smak, smakar som salt smörkräm och ger en varm känsla i munnen, oavsett om kakan just kommit från kylen eller stått framme på fikabordet en halvtimme så känns den "varm" när man får fyllningen i munnen. Oerhört konstigt!

Och när jag tog av "grädden" de hade dekorerat med ovanpå så smakade även den salt smörkräm utan smör?! Jag kan inte komma på en enda naturlig ingrediens som smakar eller uppför sig så! Det innebär att det inte fanns EN ENDA naturlig råvara i den tårtan, skrämmande! Man tror ju att om man ringer till ett konditori och förbokar en tårta så beräknar de att ha färska ingredienser hemma samma dag eller dagen innan för att kunna leverera en färskt tårta men nej nej, inte detta konditori inte! Blä sa sonen och jag, våra tårtbitar åkte snabbt ner i komposten (hmm kanske skulle lämnat in den bland plastförpackningarna på återvinningen istället, för nån jord lär det aldrig bli av den tårtan). Tur att det inte brukar vara kaos på födelsedagarna, då skulle man behöva ta en detoxkur efter varje kalas!

Nej, tacka vet jag torsdagstårtan, saftig och mjuk, generöst fylld med egen blåbärssylt och banangrädde. Gjord på färska helylle-råvaror, smör och grädde och frysta bär. Dinkelmjöl och mald vaniljstång.

Nog om det, nu ska jag ta ett glas vin med maken och jag hoppas på att stora sonen (och vi ) får sova lite inatt.

Ha en toppenkväll, god natt!

Stora sonens 4-årstårta.

Lilla sonens 2-årstårta.

Lilla sonens potentiella 5-års tårta.

Det är roligt att fira barnens födelsedagar. Vi brukar göra så att födelsedagsbarnet får berätta vilken sorts tårta han vill att jag ska göra.  En gång blev det en (liggande) dinosaurietårta men den grönfärgade grädden blev lite trist i färgen, lite fadd, och benen var svåra att få till, så jag gjorde två L-ben, jag vart inte riktigt nöjd med men killarna tyckte den var fantastisk, så det kändes bra till slut i alla fall! Förra året blev det en barnvänlig moccatårta på en av födelsedagarna, den blev väldigt uppskattad av både stora och små. Till den andra födelsedagen blev det någon nöt och marängbotten med bär den gick också hem. Till min dag gjorde jag en frisk och hög hallon och jordgubbsmoussetårta med chokladkant. Det är jätteroligt att killarna fortfarande gillar tårta, alla barn gör ju inte det nu när de börjar bli större!

Jag vill ju gärna tro att jag blir bättre och att tårtorna blir något lite mer avancerade för varje år ;-)

Lilla sonen vill ha en spöktårta på sin stora dag men kunde inte riktigt komma på hur den skulle se ut mer än att det skulle vara ett spöke på och då jag inte lyckades göra mig förstådd med mina förslag så ritade jag upp lite alternativ så får vi se om vi hittar rätt...

Vi firar med familjen först. Senare under veckan kommer dagiskompisarna då får det bli nåt annat kul att äta.

Idag har jag jobbat, det kändes skönt att det var så extremt mycket att göra så att jag bara hann tänka på det och inte hur hopplöst sorgligt det känns...

Nej nu är det dags att förbereda morgondagen och hoppa i säng, god natt!

Några Sandstenar på bordet ute på altanen.

Idag medans killarna var hos sina vänner och maken gjorde ärenden passade jag på att ta en promenad. Det var så skönt att få fokusera på höstens vackra färger och titta på de hus jag passerade.  Både maken och jag är överrens om att denna dag har känts nästan outhärdligt sorglig, vet ej varför, reaktionen på allt som hänt de senaste dagarna kanske kommer nu...

Ja de senaste två veckorna har varit...väldigt... otippade... Jag har varit sjukskriven, det kom ett höstlov med mycket roligt planerat för barnen och maken som skulle vara ledig men lillsonen fick vattkoppor för tredje gången men denna gång var det varken 5 eller 9 koppor som tidigare, nej nu drog vi till med över hundra koppor :-) så nu får vi äntligen får bocka av vattkoppor på listan. Han har varit så tapper och bara klagat EN dag, när det kliade som värst. Nu har de flesta försvunnit helt men några stora koppor sitter kvar, dem får vi bada och smörja mjuka så att han inte får några ärr. Stora sonen har kräkts och haft feber. Maken har varit förkyld och lite hängig. När jag fick min tredje akupunkturbehandling under andra veckan och äntligen kunde röra mig hyfsat normalt igen så hände det ofattbara E och hennes familj.

Jag tror att tanken med att alla skulle vara sjuka samtidigt var att vi skulle umgås hela tiden och vara tillsammans och förstå att uppskatta varann mer än vi förstått att göra innan. Och när sedan E gick bort så blev det så extremt tydligt. Jag försöker tänka positivt och tänker på att när hennes livslåga släcktes tändes den för 5 andra barn som då kunde få nya friska organ. Idag har jag och maken pratat, vi kan inte ge sorgen mer plats, då kommer den att ta över.

Vi var på Halloweenfest igår, det var jättefint ordnat för båda stora och små. God mat. Men jag skäms lite för att jag kände mig helt avstängt från festligheterna, jag var där fysiskt men hade tankarna på annat håll. Det slutade med att vi fick det ärofyllda uppdraget att orda med festligheterna nästa gång vi ska ses, i vår, jag får försöka att kompensera det då...

Jag har bakat inför kommande 5 årskalas i veckan, lillsonen provade både kokoskakorna och drömmarna och de fick godkänt, roligt :-) Jag har gjort "sinnesupplyftande" badolja med bla apelsin och bergamott. Jag har plockat in tvätt och tvättat  och tvättat. Vågar inte kratta löv än, ryggen måste bli bättre först. 

Båda sönerna har vaknat och gråtit ikväll, det verkar som om även deras reaktion kommer nu... Jag lärde mig något viktigt under informationen vid den fina minnesstunden. Vuxna människor är i sorgen hela tiden, barn går in i sorgen korta stunder sedan går de ut igen. Det är därför de ena stunden kan vara ledsna och gråta för att i nästa stund be om en glass, det är helt rätt reaktion för dem och så ska det vara...

God natt

Jag påminner mig om den enorma värme och kärlek jag kände när jag mediterade, bad för familjen och önskade E ett varmt mottagande på andra sidan. Jag påminner mig om att jag grät av glädje när jag kände att hela rummet fylldes av värme. Hon är omhändertagen, hon mår bra.

Jag påminner mig om hur lyckligt lottad jag och min familj är.

Jag påminner mig om vad som är viktigt i livet.

Jag påminner mig om att vi har bara varandra till låns en liten tid, både barn och vuxna.

Jag ser bilder, om och om igen spelas de upp för mitt inre. När vi fick samtalet på morgonen, min mans reaktion, när jag sprang upp ur sängen och ner i trappan där han satt med telefonen i hand. Jag minns att jag instinktivt förstod att nu har någon gått bort. Tiden i ovisshet. Jag ser ansikten på alla som stod runt sängen på sjukhuset. Jag hör pappans förtvivlade ord och ser honom gång på gång falla över och hjärtskärande krama om sin döda lilla dotter. Jag hör mammans förtvivlade rop i korridoren. Jag känner en sådan enorm sorg och smärta att jag är bedövad.

Jag hör storasysters ord: Mia, det som står på stenen stämmer inte, inte sen den dagen E åkte in till sjukhuset.

Jag påminner mig om att det finns tre personer kvar, tre underbara personer finns kvar och dem måste vi ta hand om, var och en och alla tillsammans.

Jag har tittat igenom kort för att välja ut och framkalla en bild och sätta i en vacker ram. Då har vi något att mer fysikt adressera våra tankar och känslor till. Ett litet minnesaltare att sitta vid. Jag tror att det skulle kännas lättare för barnen, även för oss. Jag funderar på hur jag rent praktiskt kan hjälpa familjen nu och rent materiellt. Jag tänker göra ett vackert minnesalbum med fritt utrymme för anteckningar, bilder, minnen mm kanske bara för familjen, kanske även för anhöriga att skriva i, för att underlätta och för att komma ihåg saker som känns livsviktiga för familjen nu under sorgbearbetningen...

Jag kan göra produkter för tex massage, avkopplande bad som en påminnelse om att de inte får glömma att ta hand om sig själva...  Ja, det ska jag göra, det är bra att få arbeta med händerna och vila tankarna en stund och skönt att få utlopp för omtanke även på ett praktiskt sätt...

Idag har vi tagit farväl av en underbar liten flicka, pojkarnas kusin.

För tre dagar sedan var hon en strålande glad frisk och lycklig femåring, igår blåstes hennes livslåga ut.

Det var första gången jag var på en minnesstund och första gången jag har sett en avliden människa.

Jag var nervös för hur jag skulle reagera men när jag och de andra anhöriga kom in i rummet var det så vackert ordnat och lillflickan låg så fint och fridfullt på sin säng omgiven av sina favoritsaker. Hon såg ut som en vilande liten ängel. Det var sista gången jag fick klappa på lilla E's kinder och hålla hennes hand och sista gången jag fick se henne i sina favoritkläder. Det var så smärtsamt, så fruktansvärt sorgligt och ofattbart på en gång.

Föräldrarna talade så vackert och så starkt samtidigt var de så chockade och sköra, om vartannat.

Vi ställde oss alla runt sängen och tog varandras händer och pratade fritt ur hjärtat. Vi har kramats, gråtit och pratat runt det fruktansvärda som har hänt och tagit avsked.

Det är så ofattbart att ett litet barn går bort och det är så fruktansvärt att se föräldrarnas chock och förtvivlan när det sakta går upp för dem att det kommer ytterligare en separation när man inte längre kan gråta och prata och kramas med sitt insomnade älskade lilla barn. En rädsla för att lämna sjukhusets skyddande miljö för att gå tillbaka till vardagen. En vardag där en stol förblir tom och där alla minnen finns.

Jag har gråtit så mycket senaste dygnen att jag är helt tom.

När jag är med min familj i olika situationer så kan jag inte låta bli att tänka på hur det blir för deras familj när de ständigt påminns om att de saknas ett barn vid frukostbordet, i bilen, i våningssängen, hur många vänner som kommer att sakna henne, mormor morfar, farmor farfar, kusinerna, grannar, dagiskompisar, lekkompisar, vänner med flera. Hur det känns att möta bekanta i mataffären, att arbeta, att överleva en enorm sorg och förtvivlan. Hur man orkar kämpa vidare som individ, partner, familj och förälder och naturligtvis som syskon. Hur känns det att bli ensam kvar?

Jag tror på ett vidare liv, ett högre syfte och jag vet och känner att lillflickan har det bra där hon är så min oro kretsar kring familjen och hur de kommer att må och mäkta med, inte bara de närmaste timmarna utan dagarna, veckorna, månaderna, åren, födelsedagar, namnsdagar, högtider mm mm mm

Jag önskar att ingen människa skulle behöva få genomlida en så ofattbar smärta och sorg. Mina tankar går till mamman pappan och storasyster och jag hoppas att de kan känna hopp när tiden är mogen och ikväll sänder jag tankar med så mycket kärlek jag kan.

Och barn, som är så kloka, är nog bäst på att sätta ord på hur vi alla känner det nu.

"Jag kan inte förstå att det här verkligen har hänt, att det är på riktigt" säger vår åttaåring

"Mamma mitt hjärta blöder och svämmar över" säger femåringen.

"Mia, strunta i småsaker, pengar och vardagkonflikter, det betyder ingenting. Ingenting. Du har en underbar familj och ni har varandra. Skjut inte upp någonting, gör det nu. Jag skulle ge allt för att få tillbaka vår lilla E"

Min fina lilla äggskalspelargon inhandlad hos en samlare på Öland i somras.

Har inte bloggat på en hel evighet! Jag har fått nån form av inflammation i ryggen och har så galet ont. Det innebär att jag har svårt att sitta och ligga ner. Att sitta vid tex datorn går en kort kort stund sedan domnar det i händerna och värker i axlar, nacke och ner i ryggen. Jag står (och  går) större delen av dagarna. Sover inget vidare, vaknar av värk flera gånger under natten. Idag var jag hos en sjukgymnast och fick massage en stund tills hon sa att jag var som en träbit. Hon frågade om hon kunde prova med akupunktur? ...Brr..det var tur att hon var så snabb på att ta fram nålarna att jag inte hann ångra mig från det att jag sa -ok jag prövar, tills hon hade placerat dem här och var i nacken. Men det gick jättebra. Efter en stunds vila med nålarna i nacken kunde hon massera lite grann. Jag känner en liten skillnad men vet att det sannolikt blir värre i morrn. Nu ska jag dit två ggr till denna vecka och jobba vidare med "projekt rygg". Det blir till att köpa ett träningskort och träna ryggen i toppform för den här molande, bankande, brännande, djävulska, ja jag skulle även vilja säga psykologiskt påfrestande, värken vill jag aldrig uppleva igen!

Färdigmogna tvålar på franskt gammalt fat. 

Jag köpte ett fat på en antikaffär en butik i närheten av jobbet i somras. Jag fick lite hjärtklappning när jag såg det inne i ett vackert skåp. Butiksägarinnan berättade att det var ett gammalt franskt serveringsfat för (nu ska vi se hur det går med stavningen...) Heure déuvres, små smörgåsar eller tilltugg.

Men jag såg ett perfekt fat för mina tvålar!

Det var tyvärr för dyrt så jag åkte hem tomhänt. Dagen efter förstod jag att chansen inte skulle komma igen så efter jobbet gick jag raskt till butiken igen, fångade upp ägarinnan och sa att jag hade drömt om fatet och "att jag måste ha det men bara om du är villig att acceptera mitt bud" och det gjorde hon! Jag måste ha sett ut som ett barn på julafton med glittrande ögon när jag gick därifrån, jag var så lycklig för mitt fat!

Det syns inte på fotot men det har sirliga utsmyckningar på kanterna, som små öron att bära fatet i! Så enkelt och fint!

Lökfat.

Jag skulle vilja fotografera utomhus, det är så vackert nu! Men jag orkar inte lyfta kameran mer än någon minut, och absolut inte bära den så det får vänta. Fotade lökfatet i köket istället. Blev så inspirerad av en artikel i IcaKuriren, det var en man som fotade blommor på 1600-tals vis. Det var helt underbara bilder, svulstiga solitärer i form av en nysprucken vallmo, en överblommad tulpan mm dvs inte klassiskt vackert men det blev storslagna bilder! Så ska jag öva mig på att fotografera. Vackra blommor mot en svart bakgrund av sammet! Effektfullt!

Nej nu är det dags för värmedynan! Må så gott och ta tillvara dagsljuset, 15 min om dagen behöver en liten punkt i pannan för att vi ska må bra och undvika depression nu i mörkare tider, ge den och dig det :-)

Vackert höstgräs i Berzeli park.

Jag sitter och skriver text till mina tvålgördlar. Jag använder ett så fint handgjort papper som jag har fått, det blir jättefint med lite knaggligt ojämnt papper till lite rustika tvålar men det tar snart slut, så jag får leta efter nya papper att linda runt tvålarna. Jag har en bild av ett lite art-deco inspirerat papper i grönt och blått eller vinrött med lite bruntonad text men vi får väl se om jag kan få tag på nåt sånt! Ibland har man turen att hitta just det man skulle vilja ha men ibland får man ta det man hittar!

Jag var hos en väninna igår. Hon hade gjort ljuvliga kräftsmörgåsar kvällen till ära och där satt vi i höstmörkret med tända ljus överallt och en magnifik utsikt, högt upp, ut över Mälaren. Jag satt och beundrade de svajande trädtopparna nedanför och alla gnistrande lampor på andra sidan sjön. Vi tog ett glas vin och pratade om livet. Hon är mitt i en separation och mitt inne i det kaos och känslomässiga stup det innebär, både för egen del och för barnens. Jag förstår, jag har själv varit där.

Det är konstigt hur ens inställning till livet, familjen och vänner förändras och även hur människor omkring blir förändrade. Under min separation, i mitt då bedövade tillstånd, fick jag nya ögon för min omgivning. Jag blir fortfarande rörd av omtanken hos två personer, den ena var U som jag träffade igår, den andra var A som strax efter flytten kom förbi med flera fulla flyttlådor och frågade om jag hade nytta av något av det som låg i dem? I en tom lägenhet finns det behov av allt, vilken lycka, vilken omtanke.

En distanserad relation till min pappa förändrades och istället hittade vi tillbaka och som om det inte var tillräckligt, kort efter kröp han på golvet i lägenheten och kopplade in nya eluttag. En mamma och en syster som alltid ställde upp och gärna pratade fast jag inte hade något som helst att prata om. När kroppen sa ifrån och immunförsvaret gick i botten låg jag på sjukhus några dagar och vilka kom förbi bara för att säga hej och ge stöd om inte de. Vad hade jag gjort utan dem? Vänner som skickade gulliga sms. Nära vänner, svärföräldrar, som vågade fråga hur jag mådde, vad jag gjorde, en annan kom förbi med en pizza när jag inte orkade laga mat och frågade om jag behövde hjälp med något, bara bekräftelse på att de fanns där.

Helt otroligt vilken fin support jag fick när jag var som mest vilsen, bedövad och avstängd i väntan på att ett litet ljus av hopp skulle tändas igen. Detta inlägg får bli en hyllning till alla som på något sätt, från minsta lilla blick, anteckning, gest, ord eller tanke, hjälpte mig när livet tappade fotfästet för en tid, tack!

Nu fick min resa fick ett lyckligt slut. Tack vare en persons ihärdiga vilja att gå till botten och reda ut saker och ting och två personers vilja att rannsaka sig själva och det är jag idag också mycket tacksam för.

U jag finns vid din sida, du kommer att klara detta, du är mycket starkare än du tror. Man blir lite rufsig, lite tilltufsad men efter en tid hittar man sitt sanna jag, sin kämparanda och överlevnadsinstink och det ger kraft och  en dag står man på andra sidan, starkare än innan.

Gigantisk Hare                  Badglad fågel i aphuset.

Idag var jag och lyssnade och tittade på underbara bilder när Mattias Klum hade föredrag om Expedition Sverige på Skansen. Det var en bild med en lejonhona som lade sig på rygg framför Mattias under en expedition som var så stark, en enormt fångande bild. Han har verkligen en otrolig känsla för djur och natur. Jag fick en autograf med mig hem till killarna och varsin grod-pin att sätta på jackan som stöd för Svenska Naturskyddsföreningen och deras projekt "Bevara barnens skogar". Gå in på expeditionsverige.se om du vill veta mer eller titta på fina djur och naturbilder eller kanske lägga upp dina egna.

Sedan gick jag och min syster ett varv på Skansen, åt lite lunch och mötte upp mamma och strosade hemåt genom stan. Strålande sol och en stad i höstskrud och vi gick längs kajen på Strandvägen och genom Berzeli parken och Kungsträdgården, det var verkligen en perfekt promenaddag.

På vägen hem fick jag ett samtal från maken som just upptäckt att stora sonen fått löss! Usch, vi som trodde att våra killar inte kunde få löss, att de hade fel sorts hår, eftersom de klarat sig genom flera perioder av löss i skolan utan att ha drabbats men så var det alltså inte! Jag köpte ett anti-lus-kit på Apoteket på vägen hem. Hemma behandlade jag båda killarna. Jag ringde in grannfrun och bad om hjälp då hon har tre barn och alla har haft löss. Jag kammade med Apotekets luskam men ingenting fastnade fast jag såg att det satt små prickar på hårstråna. Då kom hon med en specialkam från hälsokosten "Nit Free" heter den och jösses vilken skillnad det var, hon hittade och fick bort allt med den! Sedan fick jag veta att löss inte gillar TeaTree, så synd, jag droppade i lite eterisk olja av teatree i schampot och tvättade killarna med det efter sin hårkur. Nu syns inte ett spår av luselände i håret! Mössorna är på tvätt och sängkläder och handdukar är utbytta, skönt! Om en vecka får jag göra om proceduren igen.

Imorrn blir det nästa barnkalas och då ska jag passa på att måla hemma. Det ska bli skönt att komma igång med lite hemmafixande! Ha en trevlig lördag!