Jag har så långt jag kan minnas alltid haft många idéer och varit pysslig och händig.

Jag har lagat mat till familj och vänner och lyckats "koka soppa på en spik" När någon kompis i tonåren deppade över att det inte fanns någon mat hemma hos henne/honom kunde jag kika in i skafferi och kylskåp och kreera nåt finurligt och ätbart :-) och succén var given! Inte för att jag var speciellt duktig utan bara för att jag hade fantasin och vågade pröva nya vägar. När jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder räckte pengarna inte alltid till. Matlagandet pendlade från storkok som frystes in till en påse nudelsoppa med persilja på för att piffa till det hela. När sötsuget slog till och jag inte hade råd att köpa godis kokade jag kola, eller vispade marängsmet, gjorde "luffargodis" (havregryn, smält smör och socker, vid riktigt festliga tillfällen föll det ner lite riven choklad eller kakao också) allt beroende på vad jag hade hemma.

Vid ett tillfälle hade jag inte råd att köpa nåt snyggt till en "viktig fest" och då letade jag i tyghörnan och sydde ihop en långkjol i djupblå sammet. Eller som när vi skulle på "bad taste" fest och jag inte hittade något inspirerande i butik, då tog jag det fulaste tyget jag hittade hemma hos Mamma och på en kväll blev det ett par urläckra byxor med vidd nedtill, utan ett mönster att gå efter. Men det lustiga är att när jag gör det känns det självklart och naturligt men så snart det är gjort glömmer jag bort det och efteråt så undrar jag hur jag kunde lyckas med det?! Jag hittade just den långa ljuvligt dramatiskt blålila sammetskjolen i somras! Den låg i en kartong och nu såg jag vad fint sydd den var och funderade på hur jag fick till den modellen?

När jag registrerade mig på Facebook så hörde en gammal kär kollega av sig och frågade om jag fortfarande håller på med keramik? Va, keramik? Ja just det, det tog ett tag innan jag kom ihåg att jag under ett par år stod på julmarknader och sålde keramik. Jag gjöt, slipade och målade den och det blev till fina barnrums månlampor, nallar och annat sött. En annan frågade om jag fortfarande sydde små barnförkläden och sängkläder. Det blev en påminnelse om hur ombytlig jag är och hur viktigt det är för mig med variation.

Har jag inte hittat just "det" jag letat efter har jag funderat en tid och sedan provtillverkat om och om igen tills jag kunnat göra det själv. Jag har haft flera perioder när jag inte hunnit eller orkat pyssla och experimentera, som tex när vi fick första barnet, jag hamnade i nån sorts chock och depression efter förlossningen och var ljudmässigt och känslomässigt avstängd från yttervärlden i 2-3 mån. Men när jag började må bra igen började pyssellusten att bubbla och göra sig påmind igen. Jag sydde ett jättefint litet påslakan med spetsar och blåvita små rutor till vår lilla ögonsten och det var bara lite större än ett örngott :-)

Efter några år kom lillsonen och där gick allt bra så pyssellusten kom snabbt tillbaka! Något år senare var det dags för Halloween fest och till stora sonen som då var 5 år sydde jag en enkel dinosauriedräkt med lång "taggig" svans i ett äppelgrönt och vitt babyrutigt tyg, han blev såå söt! Lilleman var ca ett år och kunde inte gå, så till honom sydde jag en liten, liten sittvänlig spöktunika. Han kläddes ut till ett babyvänligt hushållsspöke med fjärilspasta fastsydd där han inte kunde nå och fastlimmat kaffepulver och en massa annat kul från skafferiet :-)

Jag har alltid tyckt om all sorts hantverk för jag vet vilket jobb och (ofta) passion som ligger bakom!

När jag fick barn började jag läsa innehållsförteckningar på babyoljor och schampon mm och tyckte inte om det jag såg, då började jag tillverka en och annan produkt själv. Det har sakta blivit fler och fler produkter allteftersom jag vågat prova och lärt mig. Mitt intresse har växt och jag har länge känt att detta vill jag göra mer av. Så nu har jag nästan tagit beslutet att söka till en viss utbildning och har kommit på hur jag ska finansiera det hela. Jag har tagit mod till mig och visat upp mina saker i en butik som nu vill sälja mina saker.

Och precis nu när min dröm är på väg att bli uppfylld så får jag lätt panik och kallsvettningar! Jag kan inte riktigt glädjas utan börjar fundera på vad jag egentligen håller på med?? Ska en småbarnsmamma som nästan jobbar heltid ha tid med detta, herregud, jag måste vara galen, hur ska jag få ihop detta?! Hur ska jag ha tid med barnen nu och sonens läxläsning? Och istället för att vara rusigt glad och lita på att det löser sig, så får jag magknip. Maken stödjer mig men är såklart lite orolig att fokus försvinner från något annat men jag känner att jag måste göra detta. Jag har gjort mycket för min underbara familj och make och det kommer jag att fortsätta med. 

Men nu måste jag själv få ta lite plats och göra annat än bara det som jag förväntas göra. Göra något för mig.

Efter en stund när känslorna lugnar sig och jag sitter i folkhavet på tunnelbanan eller går med matvagnen på coop och storhandlar, så sprider sig ett litet leende inom mig, "jag bär på en hemlighet...nästa höst ska jag börja studera...och så har lilla jag fått en återförsäljare...detta är bara början, nu börjar min resa..." och den känslan säger mig att det är helt rätt! Men det glömmer jag strax när jag ordnar med e-legitimation på nätet för att kunna registrera ett företag... varför kan jag inte bara vara? Bara vara nöjd med varje litet steg i rätt riktning istället för att spela upp ett dramascenario i sann Lars Norén anda där jag ser 10 negativa år framåt och hör teaterviskningar i stil med "ja du vet ju hur Mia är, det blev för mycket, hon klarade inte av det och bröt ihop" eller herregud, hur tänkte hon egentligen" "Stackars make och barn, de fick lämna huset och bo på gatan" etc etc etc.

Och så funderar jag över om detta inte är ännu en av mina pysseltrender...Hur ska jag kunna göra bokföring? Jag blir alldeles matt av alla oroliga tankar! Men jag känner mig själv och vet att det är en del av den mentala förberedelsen. Jag har varit här förut. Det är bara att bita ihop och hoppas att det lägger sig snabbt!

Jag har ju hållit på med detta vid sidan av mitt jobb ett tag nu och det svåraste verkar vara allt pappersarbete och alla regler för att komma igång, sedan är jag tillbaka i tillverkningsfasen där jag är idag! :-) Förhoppningsvis lite klokare och mycket säkrare på det praktiska runt omkring... Snart ska jag på "starta eget" informationsmöte hos Skatteverket... det löser sig nog.