Vackert höstgräs i Berzeli park.

Jag sitter och skriver text till mina tvålgördlar. Jag använder ett så fint handgjort papper som jag har fått, det blir jättefint med lite knaggligt ojämnt papper till lite rustika tvålar men det tar snart slut, så jag får leta efter nya papper att linda runt tvålarna. Jag har en bild av ett lite art-deco inspirerat papper i grönt och blått eller vinrött med lite bruntonad text men vi får väl se om jag kan få tag på nåt sånt! Ibland har man turen att hitta just det man skulle vilja ha men ibland får man ta det man hittar!

Jag var hos en väninna igår. Hon hade gjort ljuvliga kräftsmörgåsar kvällen till ära och där satt vi i höstmörkret med tända ljus överallt och en magnifik utsikt, högt upp, ut över Mälaren. Jag satt och beundrade de svajande trädtopparna nedanför och alla gnistrande lampor på andra sidan sjön. Vi tog ett glas vin och pratade om livet. Hon är mitt i en separation och mitt inne i det kaos och känslomässiga stup det innebär, både för egen del och för barnens. Jag förstår, jag har själv varit där.

Det är konstigt hur ens inställning till livet, familjen och vänner förändras och även hur människor omkring blir förändrade. Under min separation, i mitt då bedövade tillstånd, fick jag nya ögon för min omgivning. Jag blir fortfarande rörd av omtanken hos två personer, den ena var U som jag träffade igår, den andra var A som strax efter flytten kom förbi med flera fulla flyttlådor och frågade om jag hade nytta av något av det som låg i dem? I en tom lägenhet finns det behov av allt, vilken lycka, vilken omtanke.

En distanserad relation till min pappa förändrades och istället hittade vi tillbaka och som om det inte var tillräckligt, kort efter kröp han på golvet i lägenheten och kopplade in nya eluttag. En mamma och en syster som alltid ställde upp och gärna pratade fast jag inte hade något som helst att prata om. När kroppen sa ifrån och immunförsvaret gick i botten låg jag på sjukhus några dagar och vilka kom förbi bara för att säga hej och ge stöd om inte de. Vad hade jag gjort utan dem? Vänner som skickade gulliga sms. Nära vänner, svärföräldrar, som vågade fråga hur jag mådde, vad jag gjorde, en annan kom förbi med en pizza när jag inte orkade laga mat och frågade om jag behövde hjälp med något, bara bekräftelse på att de fanns där.

Helt otroligt vilken fin support jag fick när jag var som mest vilsen, bedövad och avstängd i väntan på att ett litet ljus av hopp skulle tändas igen. Detta inlägg får bli en hyllning till alla som på något sätt, från minsta lilla blick, anteckning, gest, ord eller tanke, hjälpte mig när livet tappade fotfästet för en tid, tack!

Nu fick min resa fick ett lyckligt slut. Tack vare en persons ihärdiga vilja att gå till botten och reda ut saker och ting och två personers vilja att rannsaka sig själva och det är jag idag också mycket tacksam för.

U jag finns vid din sida, du kommer att klara detta, du är mycket starkare än du tror. Man blir lite rufsig, lite tilltufsad men efter en tid hittar man sitt sanna jag, sin kämparanda och överlevnadsinstink och det ger kraft och  en dag står man på andra sidan, starkare än innan.