Idag har vi tagit farväl av en underbar liten flicka, pojkarnas kusin.

För tre dagar sedan var hon en strålande glad frisk och lycklig femåring, igår blåstes hennes livslåga ut.

Det var första gången jag var på en minnesstund och första gången jag har sett en avliden människa.

Jag var nervös för hur jag skulle reagera men när jag och de andra anhöriga kom in i rummet var det så vackert ordnat och lillflickan låg så fint och fridfullt på sin säng omgiven av sina favoritsaker. Hon såg ut som en vilande liten ängel. Det var sista gången jag fick klappa på lilla E's kinder och hålla hennes hand och sista gången jag fick se henne i sina favoritkläder. Det var så smärtsamt, så fruktansvärt sorgligt och ofattbart på en gång.

Föräldrarna talade så vackert och så starkt samtidigt var de så chockade och sköra, om vartannat.

Vi ställde oss alla runt sängen och tog varandras händer och pratade fritt ur hjärtat. Vi har kramats, gråtit och pratat runt det fruktansvärda som har hänt och tagit avsked.

Det är så ofattbart att ett litet barn går bort och det är så fruktansvärt att se föräldrarnas chock och förtvivlan när det sakta går upp för dem att det kommer ytterligare en separation när man inte längre kan gråta och prata och kramas med sitt insomnade älskade lilla barn. En rädsla för att lämna sjukhusets skyddande miljö för att gå tillbaka till vardagen. En vardag där en stol förblir tom och där alla minnen finns.

Jag har gråtit så mycket senaste dygnen att jag är helt tom.

När jag är med min familj i olika situationer så kan jag inte låta bli att tänka på hur det blir för deras familj när de ständigt påminns om att de saknas ett barn vid frukostbordet, i bilen, i våningssängen, hur många vänner som kommer att sakna henne, mormor morfar, farmor farfar, kusinerna, grannar, dagiskompisar, lekkompisar, vänner med flera. Hur det känns att möta bekanta i mataffären, att arbeta, att överleva en enorm sorg och förtvivlan. Hur man orkar kämpa vidare som individ, partner, familj och förälder och naturligtvis som syskon. Hur känns det att bli ensam kvar?

Jag tror på ett vidare liv, ett högre syfte och jag vet och känner att lillflickan har det bra där hon är så min oro kretsar kring familjen och hur de kommer att må och mäkta med, inte bara de närmaste timmarna utan dagarna, veckorna, månaderna, åren, födelsedagar, namnsdagar, högtider mm mm mm

Jag önskar att ingen människa skulle behöva få genomlida en så ofattbar smärta och sorg. Mina tankar går till mamman pappan och storasyster och jag hoppas att de kan känna hopp när tiden är mogen och ikväll sänder jag tankar med så mycket kärlek jag kan.

Och barn, som är så kloka, är nog bäst på att sätta ord på hur vi alla känner det nu.

"Jag kan inte förstå att det här verkligen har hänt, att det är på riktigt" säger vår åttaåring

"Mamma mitt hjärta blöder och svämmar över" säger femåringen.

"Mia, strunta i småsaker, pengar och vardagkonflikter, det betyder ingenting. Ingenting. Du har en underbar familj och ni har varandra. Skjut inte upp någonting, gör det nu. Jag skulle ge allt för att få tillbaka vår lilla E"